Kris och Panik – när organisationer hamnar i skiten
Under min karriär som psykolog har jag sätt många, många människor i kris. Det som förenar samtliga individer är att krisen har gjort att personens tillvaro som de har byggt upp och som är en ram för allt man gör, blir rubbat i sin grund. Man kan inte alls köra efter den kartan man har använt fram till händelsen, utan en helt ny karta måste ritas upp – vilket kan ta olika tid för olika människor.
Organisationers och varumärkens kris kan skilja sig rätt mycket från en privat kris med hänsyn till att kartan helt eller delvis måste ritas om. Men det som är den stora skillnaden är ju att man som individ kan distansera sig från själva krisen på det personliga planet. Det blir enklare och snabbare att navigera ut ur krisen, och man kan hantera problemet mer instrumentellt som krishanterare.
Simon Strand är en PR-rådgivare som här om dagen blev intervjuad i Morgonpasset i P3 om krishantering för varumärken som Audi, Grand Hotell och American Apparel. Han berättar hur han har fått sortera ut vilka medarbetare som har något att tillföra till krisarbetet och vilka som inte har det – baserad på graden av hur mycket man tar saker personligt eller inte. Som psykolog vet jag hur viktigt det är. Hur emotionella vi är i en kris är i mycket beroende på vår personlighet, där vissa är mer rationella och andra just mer emotionella. När man är i kris, är det lätt att man ”krismaximerar” – det vill säga att man lägger på extra lager av kris på krisen, genom att man snabbt rusar i väg i fantasin om hur jävligt just detta kan bli om ditt och datt händer. Då kan man behöva en utomstående person som inte har en personlig relation till krisen som kan fungera som en lugnande kraft på den storm av känslor som naturligt infinner sig i en kris. Där kommer exempelvis Simon eller jag in i bilden.
Simon pratar även om hur företag idag har ett strategiskt samhällsengagemang – vilket är ett tvåeggat svärd. Ju högre svansföring ett varumärke har som etisk, moralisk och godheten själv – desto större risk för skada om det visar sig att någon, särskilt en chef, har agerat stick i strid med den vackra imagen. Att säkra att ett företag lever upp till bilden av sig själv, är en ledningsfråga – och en kulturfråga. Belöningssystemet i organisationen måste stödja företagets varumärke, vilket ofta tyvärr inte varumärkesstrategen tänker på. Om man har ett varumärke som står för det etiskt rätta, men kulturen belönar stenhårda karriärister som primärt söker stora bonusar, är det bara en tidsfråga innan krisen är ett faktum.
Kris och Panik – den ena föder den andra, och de är för organisationer en dysfunktionell duo. En kris är ju en början på en viktig och nödvändig förändring, och paniken ett hinder för rationella, genomtänkta beslut. Så för att säkerställa att den förändringsprocessen går så fort man bara kan, och skadan minimeras – ta hjälp av någon som inte har en personlig investering i krisen, som exempelvis Simon Strand. Eller mig. Eller båda!
