Politiskt ledarskap – Förnuft och känsla

Ledarskap – detta vanliga och nötta ord, som innehåller så mycket. Krav, förväntningar, plikt och ansvar. Och makt, inflytande, prestige och pengar. Allt det vi förväntar oss av ledare – är det verkligen realistiskt att alla ledare infriar förväntningarna alltid?

Självklart inte. Det vet ju alla som har försökt sig på det vanligaste av alla ledarroller: föräldrarollen. Det är omöjligt att inte halka, ramla ned i diket och på ett taffligt sätt försöka reparera sina misstag som förebild, rollmodell och uppfostrare. Men vad med våra ledare som innehar offentliga roller? Är det lika tillåtet för dem att halka och sprattla i diket inför öppen ridå, som det är för mig bak stängde dörrar som morsa?

Allt ledarskap handlar om att vilja, våga och välja. Beslut fattas, strategier och taktik kavlas ut och mätningar av utfall. I bästa fall är ledarens underlag en ordentlig analys av nuläget – bred och djup, samt med en skarp bild av framtidens behov. I värsta fall är underlaget enbart känslor.

Politik handlar om tillit. Man brukar säga att det är en förtroendebransch, och att man måste förtjäna väljarnas förtroende och därmed röster vart fjärde år. Politiskt ledarskap handlar således om att sälja in sin idé och tilliten till att partiet har lösningen på olika utmaningar i samhället. Utmaningar som samhället möter är enormt komplexa, omfattar många intresseområden och konsekvenserna är kostsamma både ekonomiskt och mellanmänskligt. Det är en mangrann uppgift att vara politisk ledare. Krav till intellekt, insikt och mogenhet – och dessutom ska man vara säker, medial och bjuda på sig själv.

Så vad händer med en politisk ledare när the skit hits the fan? Jo, det samma som händer med alla människor när vi utsätts för hot. Vårt sympatiska nervsystem ser till att våra kroppar enbart kopplar på de funktioner som behövs för att antingen slåss eller fly. Och det är i princip ”reptilhjärnan” och stora muskelgrupper som får syre, övriga funktioner får vila.

Reptilhjärnan kallar man på folkmun den delen av hjärnan som ligger närmast hjärnstammen – och där ingår bland annat det limbiska systemet. Det systemet reglerar våra känslor, och i hotsituationer är det limbiska systemet synnerligen aktivt. Och våra frontallober som styr analys, bearbetning av komplex information och därtill hörande beslutsfattande är nedsläckt. Så i en situation där en offentlig politisk ledare utmanas på bred front, både inifrån och utifrån, har han eller hon inte tillgång till sina bästa förmågor som gör att man kan agera och hantera situationen på ett sådant sätt som inger förtroende och tillit – med resultat att man ifrågasätts än mer. Ett så kallat sluttande plan.

Ribban ligger högt när förtroendet står på spel, särskilt för politiska ledare. När vi ser scenariot utspelas i media är det lätt att döma och kritisera, och lika lätt att bortse ifrån de egna misstagen med därtill hörande panikkänslor och usla hantering. Men kraven på personer som satt sig i offentligheten, tagit ansvar för samhällsfrågor på högsta nationella politiska nivå med privilegier och status som gäller livet ut är höga.

Förtroendet måste bibehållas genom ett agerande som visar ansvar, lugn och realism – där fakta och analys trumfar känslor, långsiktighet trumfar kortsiktighet och samhällsnytta trumfar egennytta.